Självkänsla: 2010 riktiga uggs

Självkänsla

En blogg av Tina Ståhlborg och Elin Svenneke.

lördag 27 mars 2010

LÅNGT OCH LEVANDE

Hej alla fina människor därute.. Det var längesen jag skrev. Men efter en lite paus är jag tillbaka, dock vet jag inte hur mycket uppdatering det blir. Jag har haft väldigt mycket att tänka på under sista veckorna och det har bara snurrat i huvudet på mig. Men jag är på bättringsvägen och jag håller på och bli frisk. Jag vill verkligen bli frisk, längtar längtar. Jag har några kilo kvar till min målvikt, tankarna maler i huvudet på mig men jag kämpar verkligen, det gör jag. Alla kan om de vill, frågan är om de har inställningen.
Under den här tiden som jag inte har bloggat har det hänt endel. Saker som att fika tillhör vardagen, jag har sojalatteabstinens och den största ångesten ligger på skolan. Jag har förstadiet till magsår för att jag har stressat så himla mycket och blir alldeles förvirrad över skolan. Men nu är det prao nästa vecka, sen påsklov och efter det prao igen. Så jag ska försöka plugga så mycket att jag känner mig lugn. Det är inte kul..
Jag har lärt känna mina två bästa vänner under en kort tid, Hanna Olin Månsson och Lisa Högkil. Så nu lever jag med dem plus Julia Holknekt vid min sida och sätter gasen i botten mot livet. Jag och Sophia har haft våra vara-uppe-så-länge-vi-orkar-helst-till-sex-kvällar och ätit massor av godis. Dessutom har jag funnit min kärlek, jag är dökär! Odd Molly... Odd Molly är min stora kärlek. Och sen kommer Mathilde (affären), doftljus, ugg från uggs austraila och massa sådant fashionablesthings.
Jag har ätit briocher från GEB och pratat med min idol, Julias pappa - Per Holknekt (fniss), suttit i Lisas säng och ätit ben and jerry's, varit ännu mer med Julia, varit och fikat och dreglat på Mathilde med Hanna, skrattat så jag har fått hicka med Sophia och en hel del annat som hör det riktiga livet till. Dock finns det ju också nackdelar med livet, som att man börjar orka tjafsa om småsaker igen (tiden man alltid räknade kalorier på) vilket har gjort mig och Elin lite halvt vissna på varann, men Ha, jag ändrar inte min åsikt men jag älskar Elin ändå!! Jag ska hem och baka hos henne när hon har flyttat vilket hon gör om bara några dagar.
Livet är en berg o dalbana men på något sätt blir det ändå vad man gör de till. Har man rätt inställning och tror på att det ska bli bra så kommer det blir bra. Men sitter du hemma i ditt mörka rum och deppar så kommer ditt liv inte bli mer än så, inse fakta liksom.
-
Igår var jag med finaste Lisa och vi hade sjukt roligt, snattade stora cookies på EH och luktade på parfymer på NK. Sen var jag med Sophia och hon sov hos mig, jag har dock endast sovit 4 timmar i natt och mitt huvud är så dött! Det har gjort ont hela dagen och jag har inte druckit någon sojalatte fast hela min kropp (mest mitt huvud) skriker efter det. Men koffeinrikt té har jag druckit iaf. Sömnbrist i allra högsta grad... Fast nu är mammas kompisar från England här, det är jättekul för jag får träna min engelska lite. Imorgon ska jag vara med Lisa, om det blir som planerat? Nu ska jag äta kladdkaka... som jag har bakat... kvälliskvällis..
-
Elin vet vad jag tycker... men vi tycker inte samma sak; men jag tycker att man ska HATA PRO ANA :'( Upplagd av kl. Inga kommentarer: Etiketter: Elin

tisdag 16 mars 2010

AHHHH

Förlåt. Ja ska uppdatera mer! Upplagd av kl. 1 kommentar: Etiketter: Elin

söndag 7 mars 2010

.....................

.... det finns inga ord. Är så jävla tom. Upplagd av kl. 1 kommentar: Etiketter: Elin

lördag 6 mars 2010

För aldrig gör jag rätt

Får en spark i magen, kippar efter luft
Får ett slag i ryggen, ramlar framåt
Ångesten stiger mer och mer, får panik
Hon tvingar ner mig på golvet
jag kan bara lyda, hon är så jävla stark
Hon stampar på mig, men jag ser inget längre
Mina kinder är blöta, av tårar från smärta
Hon hatar mig mer för varje dag som går,
För aldrig gör jag rätt.
Är så jävla värdelös, värdelös
Det smärtar så inihelvet, det kallas å n g e s t
Upplagd av kl. 2 kommentarer: Etiketter: Elin

V i e t n a m 2006




Här är tre bilder från våran Vietnam resa vi gjorde 2006. Då var jag ätstörd och till och från hållt på. Men här i min fullt normala kropp. Var jag tjock då? .. Jag vet inte vad jag ska säga. Upplagd av kl. 2 kommentarer: Etiketter: Elin

Tårar

Det där som hände. Kan fan inte glömma det.
Vacklar, faller. Orkar inte. Jag vet inte om jag vill.. för vad kommer jag tillbaka till? Innan allt mådde jag skit. På andra sätt. Är det de jag kommer tillbaka till, fyfan vill inte. Upplagd av kl. Inga kommentarer: Etiketter: Elin

tisdag 2 mars 2010

I fyra år

I fyra år har jag haft ätstörningar. I nio månader har jag haft diagnosen "en hög grad av anorexia nervosa" över mig samt en diagnos av grov depression och som också har lett till självskadande beteende. I fem månader har jag varit inlagd på sluten vård, i fem månader har livet utanför min bubbla fortsatt medans jag har suttit på mitt rum och räknat kalorier eller legat i en bältessäng med sondslangar. Och det kallar jag inte livet. Att vara sjuk är inte alltid en dans på rosor. Kom ihåg det. Upplagd av kl. Inga kommentarer: Etiketter: Elin

Eloge till dem som orkar läsa

Jag har bestämt mig. Jag ska och vill bli frisk. Jag vill verkligen det, jag är trött på all den här sicknessen. Jag kommer ingen vart, jag blir varken sjukare eller smalare och jag plöjer bara mina spår djupare. Jag har varit där, dit alla anorektiskapersoner vill. Och jag kan säga er, att det är inte ett paradis dag ut och dag in. Visst, jag vägde nästan 30 kg men i spegeln var jag fortfarande smällfet även fast alla kläder satt som tält på mig. Jag har blivit inlagd på ett sjuhus, specialicerat på ätstörningar, varit inlagd i ett akutrum för de allra sjukaste personerna och inom låsta portar (det vi kallar sluten vård) i hela 5 månader. Jag har blivit tvångsmatad och gått med stora sår i hela munnen, vilket blev så allvarliga skador att jag fick bedövning 6 gånger om dagen i munhålan eftersom jag knappt kunde prata, jag hade blåmärken över kinderna, legat i sängen med slangar, fått näring genom sond, haft dygnet runt vak och hamnat i länsrätten eftersom jag fick LPT (lagen för psykiatrisk tvångsvård = mina föräldrar har inte längre någon talan i vad som händer med mig, de har inte någon vårdnad utan det är läkarna som avgör allt som handlar om mig). Jag har varit så sjuk som det gick innan man dör. Min puls var under femto vilket gör att hjärtat kunde stanna vilken sekund som helst eftersom svälten var så påfrestande för hjärtat. Men jag ska inte tillbaka dit, jag vill inte se min mamma gråta 22 av 24 timmar om dygnet, vill inte höra pappa skrika efter mig när ja slår igen dörren framför honom. Det går liksom inte att vara sjukare än vad jag var, så vart ska jag tillbaka till om jag slutar äta? Då dör jag. Och snabbare går det eftersom min kropp nu vet hur det fungerar.
Jag kan bara inse att jag aldrig kan bli sjukare än vad jag var 2009. Jag har gjort allt som en riktig anorektisk person har gjort. Jag har sparkat mina behandlare, spottat ut mat över dem, skrikit, svurit åt dem, slagit dem i ansiktet och hatat dem mer än mest. Jag har manipulerat, hårdtränat, vägrat sitta under en hel dag. Observera under en hel dag. Och jag brände inte mer för det, mina fötter blev istället uppsvullna, vilket berodde på att hjärtat höll på att sluta fungera så vätskan inte kunde pumpas. Jag har vägrat dricka vatten, stoppat ner mat i plastpåsar innanför tröjan, ja allt ni kan komma på har jag förmodligen gjort. Tänker inte ta upp allt här eftersom det kan trigga igång andra.

Jag tänker alltså undvika andra människor med äs som inte är friskare än mig. För samtidigt som jag vill komma loss känner jag att jag måste bevisa för dem att det var JAG som var SJUKAST. Vilket jag då också var, jag var sjukast på hela avdelningen när jag kom in. Och sjukare kan jag ju inte bli? Så. Det var de. Jag faller, jag blir misshandlad, jag får ångest som stiger mer och mer. Men.. visst jag faller, men jag tar mig upp också. Jag har fina vänner som hjälper mig, och nu vet jag också vilka som är mina riktiga vänner. Och ni vet nog också.
Elin Upplagd av kl. 2 kommentarer: Etiketter: Elin

söndag 28 februari 2010

Livstecken

Hej! Jag har bloggtorka.. knepigt värre.
Nu åker jag till farmor och sover där två nätter. Men mobila bredbandet är med om jag kommer på något riktigt bra att skriva. Vad vill ni läsa om? Hallå, kommentera nu.
-
-
-
-
-
----------------> det går så jävla framåt!
hej världen (!?) var det såhär ni andra ser den ifrån?
Skämt o sido. Jag har finaste vännerna och ni vet precis vilka ni är...
<3 kärlek Upplagd av kl. 1 kommentar: Etiketter: Elin

torsdag 25 februari 2010

Babababa

Jag är glad. Ridningen igår gick superduper!
Och vet ni? Mitt hår är så jävla fint idag! Kan låta klychigt men det är verkligen sjukt snyggt... har aldrig varit så fint sen jag klippte av typ 30 cm i augusti..
Någon som kan tänka sig följa med mig till farsta idag? måste hitta praoplats. RING MIG! Upplagd av kl. Inga kommentarer: Etiketter: Elin

onsdag 24 februari 2010

Härligt väder!

Har varit ute på en härlig promenad i det fina vädret. Skulle ut med hundarna på promenad och stötte då på Sarah, Anna, Anita och Petra som var på väg ut de med. Så hängde på dom. Blev en tur upp till terrängbanan fram o tillbaka. Varmt som bara den vart det att gå i solen påpälsad till max. (Måndagens kyla sitter fortfarande kvar i kroppen tror jag..) Molly och Isis tyckte det var kul med lite fyrfota sällskap, sprang runt å busade som bara den.. Så nu sover de helt utslagna på golvet här hemma. Skönt :).
Ska strax klä på mig varma kläder igen och traska till jobbet. Upplagd av kl. Inga kommentarer: Etiketter: Tina

måndag 22 februari 2010

Mina fina skridskor!!

Har lovat Elin att visa mina fina skridskor som jag köpte förra vintern..

Upplagd av kl. 1 kommentar: Etiketter: Tina

Helgen

Sämsta uppdateringen jag vet! Fy på oss.
Tänkte berätta lite om helgen nu. I fredags blev det en liten hemma kväll där jag packade för lördagen och tittade på film. På lördagen gick jag upp klockan sju för att sen ta tunnelbanan in till gullmarsplan klockan åtta där jag skulle möta Sophia. Vi skulle ta en frukost på Espresso house, blev som planerat. En rödlöksbagel med creme cheese och en vaniljsojalatte! Gick hur bra som helst. Och för att gå emot våran rädsla tog vi en mini Ben & Jerry till förmiddagsmellis, hur coolt är inte det?
Ni kanske vet att Sonia Rykiel släppte sin kollektion igår? Självklart var vi tvungna att kika in och tro inte att vi fick med oss saker hem... Varsina stickade tights, tröjor, basker, tygspåse, halsduk. Finaste älskade S betalade! Sen skyndade jag mig hem, fast S åkte med tunnelbanan hem till mig, så himla snäll som hon är.
Sen skyndade jag mig att packa väskan klar och vi åt lunch. Mamma och pappa skulle åka till landet och jag skulle sova hos Heddas ägare, men först så släppte mamma och pappa av mig hos Tina. Tina och jag skulle åka till Ekeby och rida Felix! Snacka om jag var nervösglad. Det var iaf så fucking. kul. !!!!!!! Hela dagen i lördags var världens bästa..
Vaknade upp vid åtta hos Jeanette på söndagen. Scrapbooka, titta på tv, spela betapet. Sen gick jag ner till stallet för att rida med Liv. Tog en supermyyyysig runda i skogen fast det var svinkallt eftersom det blåste så mycket. Gick upp till Jeanette igen sen, och gissa vad jag åt!!! EN SEMLA. Okej en liten en med inte så mycket grädde men jag är rätt stolt.. Efter det komma mamma och pappa och hämtade mig..
Förstår att inlägget är supertråkigt men något måste jag ju skriva. Hoppas jag kunde förmedla min glädje, stolthet, längtan, ja ni vet allt det där!
Take care älskade fina personer där ute <3 Upplagd av kl. 1 kommentar: Etiketter: Elin

fredag 19 februari 2010

We're the world

Helt underbar.. nästan så man börjar gråta. Upplagd av kl. 2 kommentarer: Etiketter: Elin

Det spårar alltid ur...

En gladdag idag igen! Är rätt så pepp på morgondagen och de här få sista dagarna har verkligen varit underbara. I onsdags så träffade jag ju Tina igen, och det gör mig alltid på extra gott humör även om ridlektionen då hamnar i kollumnen som inkluderar med väldigt dåliga gånger. Igår fikade jag med Elin och mycket skratt blev det åt en väldigt väldigt ful bebis och en liten tjej som vi råkade skrämma iväg, ooops. Idag gick jag till skolan på eftermiddagen, eller rättare sagt mot tunnelbanan för vi skulle åka iväg på en teater. Fy vad krångligt det var att åka dig och hem, allting bara strulade! Teatern handlade om sex och kärlek iallafall... jadu, helt okej var det iallfall. Inte så bra men väldigt rolig! Sen har jag fixat en praoplats idag, äääänligen. Har nu bara v.15 att hitta plats på, någon som har någon idé, eller någon jag kan jobba med? Kommentera! v.13 blir iallfall på Mist institute, make up artist! Ska bli grymmekul ju. Sen ikväll ska jag mysa med lite bra böcker, packa och fixa i ordning. Dagen imorgon kommer bli tuff men great.
Jag förstår inte att alla inlägg jag skriver spårar ur i slutet och allting blir konstigt. Men läsarna minskar ju hela tiden för att vi inte skriver så något måste jag ju skriva. Imorgon ska jag tjata lite på Tina iallfall för vi ska ha det roligt ute i snöstormen.
Elin Upplagd av kl. 1 kommentar: Etiketter: Elin

torsdag 18 februari 2010

Elin dag

Sitter och kämpar med det förbaskade kvällsmelliset. Vill sticka ett hål på min mage och spruta ut allt äckligt fett... men men..
Idag har varit en sjukt rolig dag! Gick två lektioner i skolan, No och syslöjd, my favorite subjects! Sen åkte jag till Gamla enskede bageri för att fika med finafina Elin<3 Himlans fint café det där, och det är ju Julias mamma som äger det! Tog iaf en älskad sojalatte mhmmm, och sen brownies. Tvingade Elin att äta mer så hon fick sitta och trycka i sig en macka och en stor semla haha visst är ja underbart snäll? jag visste väl det.. eller inte... Ja, man kan väl säga att både jag och Elin vad sjukligt nervösa? Haha.. vi var rädda för pinsamma tystnader men Elin kom då på att vi alltid kunde prata om Tinas förseningar då, haha älsklingar! Okej känner att inlägget börjar spåra ur..
Jag och tina suger på att blogga har jag märkt! Och jg kommer få ångest över att det här inlägget är så dåligt och fult gjort så bla bla bla.. men vi bloggar såfort vi kommer på något klokt och bra. Smell ya later! <3 finingar Upplagd av kl. 1 kommentar: Etiketter: Elin

tisdag 16 februari 2010

Visste du att?

Visste du:
Att jag var - skräckslagen vid lunchen
Att jag vill ha - en riktig bästa vän
Att min senaste kyss - var på elverket
Att jag lyssnar mest på - rösterna i mitt huvudet
Att jag pratar - med en psykolog jag inte har förtroende för
Att jag inte gillar - vänner som sviker
Att min bästa vän - inte känns som en längre
Att min första riktiga kyss - var med en kille i trean
Att kärlek är - något riktigt fint men sårbart
Att jag gillar - att skriva
Att jag alltid kommer att - minnas när jag sparkade min behandlare mellan benen och hällde näringsdryck över henne
Att jag är hemligt förälskad i - min enda finaste killkompis
Att jag sist grät var - igår när ångesten slog mig
Att min mobiltelefon - för det mesta finns i min närhet
Att när jag vaknar på morgonen - fryser jag
Att innan jag går och lägger mig - tar min kvällsmedicin
Att ikväll ska jag - fortsätta plugga svenska
Att imorgon kommer jag - få träffa tina igen
Att jag hoppas - att jag någon gång får se ljuset igen
Att jag verkligen vill - väga 30 kilo Upplagd av kl. 2 kommentarer: Etiketter: Elin

Mhmmmm Soyalatte

Har firat Lovisa idag. Efterlängtad träff med henne och Anja och äntligen blev det av. Skönt att få vara med dem, de var riktigt mysigt och måste göras om. Vi träffades på Vete-katten och jag tog en Leobulle (typ jordgubbar/hallon/blåbär/) och en soyalatte. Soyalatte mhmmmmmm säger jag bara haha. Nu ska jag städa i ordning i mitt rum och blogga något riktigt klokt sen. Hade jag tänkt.. Upplagd av kl. Inga kommentarer:

måndag 15 februari 2010

Du är snygg precis som du är

Jaha, då har man en tandställning i munnen. Det är inte skönt, och det är för tusan inte fint! Men vill man vara fin får man lida pin som man säger. Mitt hår är för platt, min hy är flottig, jag är inte smal och jag är verkligen inte snygg!
Men tyvärr kan jag inte förändra mig så drastiskt.. typ inte alls. Så man får helt enkelt sträcka på ryggen och låtsas som man är stolt över sig själv. Klicka på det där leendet.. som ändå ingen går på. Ni är fina, fina, fina, fina, fina. Alla ni där ute är fina. Upplagd av kl. 2 kommentarer: Etiketter: Elin

söndag 14 februari 2010

Frisk?

Jag är ganska trött på ordet k ä m p a. För jag vet ju inte ens hur man gör. Eller så gör jag det omedvetet? Eller så kämpar jag emot att kämpa. Kanske kämpar jag inte ens emot anorexin utan med? För det jag gör är att jag äter. Vad gör jag mer? Inget. Äter, äter för vem då? För vems skull? För min egen? Nej. Men för vems då? Jo, för mammas och pappas. Det är faktiskt så skönt att kunna se mamma skratta igen, efter en höst fylld med tårar tjugofyra timmar om dygnet. Men för att hon mår bättre, betyder det inte att jag gör det. Eller kanske en gnutta bättre, men aldrig bra. Men faktiskt berör det mig inte, för att inte må bra har blivit min vardag. Att säga "Det är bra" till de personer som frågar, eller faktiskt säga "Jag vet inte" eller rycka på axlarna åt de människor som kanske, kanske, kanske skulle förstå sig på hur jag mår.
Ni vet det där ordet som har en så stor innebörd? Som är så svårt att säga, som att uttala "voldemort" i harry potter? Det skaver dag som natt i magen, jag har så mycket tankar kring det där. Som just nu känns så svårt, så långt borta. Ni vet det där ordet...
-
-
-
-
-
-
-
-
-
-
frisk
-
-
-
-
-
-
-
Jag har aldrig sett mig som sjuk, även fast jag har varit en sekund ifrån att dö. Vet inte vart min sjukdomsinsikt har sprungit och gömt sig. För tankarna går fram och tillbaka, från kaloriräkning till att kanske äta en godisbit! Är så jävla rädd för att bli frisk, för tänk om jag blir det snart?
motverka, motverka, motverka, ; skriker min hjärna just nu. Upplagd av kl. Inga kommentarer: Etiketter: Elin

Flickan

Flickan står en bit bort ifrån de andra och hoppar jämfota. Hon hoppas på att förbränna. Flickan gömmer sig men de hittar henne ändå. Puttar fram henne till bordet för att ta mat. Hon står och tvekar med tallriken i handen, rösterna skriker i henne. Hon vill inte! Men hon vet att hon måste. Och med en darrande arm tar hon sleven och häller upp soppa. Hon vacklar, vet inte om hon tar för lite eller för mycket. Letar med blicken efter en plats att sitta på, känner hur magen klumpar ihop sig. Flickan sätter sig vid ett ensamt bord men låter skeden ligga kvar på bordet. Hon tittar ut genom fönstret, försöker koncentrera sig på något annat, men ingenting fungerar. Vänder blicken mot de andra som har slagit sig ner vid bordet, tittar på deras ostsmörgåsar och deras tallrikar fulla med soppa. Hon tittar och undrar förundrat hur de kan äta så mycket men ändå vara så smala. För när flickan själv äter blir hon bara tjockare och tjockare. Flickan böjer ner huvudet och blundar. Vill lägga sig på golvet och skrika, få de där rösterna att tystna. Men hon vet att hon måste trotsa för att få i sig maten. Det tar emot när flickan tar skeden med ett kryddmått soppa på, smakar, suger på skeden. Känner ingen smak, känner ingen hunger, hon känner bara smärta. Sakta får hon i sig maten, sakta kommer verkligheten tillbaka. Flickan springer in på toan, stoppar fingrarna i halsen. Men ångrar sig. Sätter sig gråtandes mot väggen och önskar hon aldrig hade ätit. Upplagd av kl. 2 kommentarer: Etiketter: Elin

lördag 13 februari 2010

De som alltid finns kvar!



Ni kommer ALLTID att ha en plats i mitt hjärta! Upplagd av kl. Inga kommentarer: Etiketter: Tina

fredag 12 februari 2010

Varför bara 24 timmar?? Vems idé??

Känner att jag inte hinner få något gjort, ränner bara omkring, hastar dit för att sedan åka dit, slänga i mig nått på vägen, eller hinner jag ens det??

Har haft en sjuhelsikes dag idag, upp tidigt för att åka till Eskilstuna, vara där i några timmar för att sedan ta mig till Sunbyholm, kolla tomter, tillbaka till Stockholm till kl 13.30 för att ha lektion på ridskolan. Visst ja hade kanske varit smart av mig att klämma in lunchen där någonstans, men vart?
Blev sen lunch/tidig middag, tur jag hann käka frukost imorse.
Har sedan bara tagit det lugnt, skulle städat men orkade inte, ångrar mig nu.
Blev Lets Dance och lite Cheese Ballz och Glass, för vad e fredagsmys utan snacks och glass??
Har kommit på den godaste godaste glassblandningen ever. Den slår typ Ben n Jerrys.
Sitter nu här då jag faktiskt hittade några minuter som låg och skräpade, funderar dock på om det var så att jag har glömt att göra något idag, om det är därför jag har några minuter över??
Hoppas isåfall att det inte var något viktigt som glömts göra.

Imorgon blir det att åka till Eskilstuna igen, 65-års kalas på G. Kommer nog bli en lagom fartfylld kväll, hoppas även på lite bubbelbad och kanske även en tur in i bastun.
Nu ska jag ta och leta fram lite bilder på sånt som betyder lite extra. Upplagd av kl. 1 kommentar: Etiketter: Tina

torsdag 11 februari 2010

Jag hatar att jag älskar dig

Hon lägger armen runt mina axlar. Drar mig tätt intill henne. Ger mig värmen och tryggheten jag vill ha. Jag låter tårarna falla och hon torkar dem med späda fingrar. Hon börjar pillar mig i håret, nynnar på en sång och viskar; "Du är min, du är bara min. Du är min allra bästa vän." Jag ser på henne med mina ögon och tittar in i hennes djupa, klara och kalla. Jag nickar sakta, viskar fram ett "Ja" som är näst intill ohörbart. Men jag vet att hon hör mig, hon hör mig alltid. Hon vet alltid vad jag gör, hon har makten och kontrollen. Jag böjer ner blicken, men hennes hand lyfter upp min haka igen. Öppnar munnen och viskar, tystare men ändå så hör jag henne som om hon hade skrikit. "Jag älskar dig Elin. Vi ska alltid vara tillsammans, ingenting skiljer oss åt. Jag litar på dig, du är den enda jag litar på. Och du måste hålla dina löften." Jag ryser, får gåshud på kroppen. Hon stryker sina händer över mina armar och jag känner genom hennes berörning, hennes ilska. Hon är arg. Arg för att jag har gått upp i vikt, alldeles för mycket. Spänner ögonen i mig, men hon ser min rädsla. Med ens mjuknar blicken. "Elin, lyssna på mig. Jag är den enda som älskar dig, den enda som vill dig allt väl. De i livet vill dig ont, mat gör en olycklig." Jag har inget svar. Jag slits mellan Ana och livet. Plötsligt är hon borta. Men i mitt huvud finns hon alltid kvar.
Jag hatar att jag älskar dig. Upplagd av kl. 2 kommentarer: Etiketter: Elin

Hon gör mig glad



Pappas dator och sveriges fulaste bilder på mig. Meen...
Elin pelin här får du se! <3 Upplagd av kl. 1 kommentar: Etiketter: Elin

Fika vilar i magen

Var inte i skolan idag, och har haft väldigt mycket ångest. Men lite pepptalk från Elin har hjälpt mig! En Royal hallon kaka bit och en soyalatte vilar i magen från eftermiddagmelliset och well.. känns verkligen inte bra. Men gott var det... ganska. Ska snart iväg, men måste plugga..

AHHHHH stressmage! Ätit en atrax nu, hoppas det hjälper.. shit. Jag dör.
/ Elin Upplagd av kl. Inga kommentarer: Etiketter: Elin

onsdag 10 februari 2010

Springer

Sluta, sluta, sluta. Rösterna stiger i huvudet på mig. De får mig att falla, de får mig att vekna. Jag öppnar dörren, springer ut. Barfota, endast iförd en liten sidenklänning. Barfota ut i snön. Snön förlamar mina bara späda fötter, får mina ben att bli blå. Jag springer fortfare och fortare, håret virvlar runt mitt huvud men ingenting kan stoppa mig. Jag flyr, jag svävar, jag flyger. Jag pustar. Böjer mig ner, sätter mig vid den lilla dammen. Den är frusen. Isen är spegelblank när jag böjer mig ut över den. Redo. Knackar ett hål med ena foten. Det börjar blöda. Stoppar ner foten i det iskalla vattnet. Jag låter tårarna komma, varför lägga styrka på att hålla dem borta. Jag är full, full av tårar. Bereder mig på att göra hålet till en vak, bereder mig på att försvinna.
Jag känner en hand på min axel, vänder mig om men ingen är där. Känner hur någon smeker min kind, pillar med mitt hår och pustar varm luft på mig. Ni ser henne inte, men hos mig finns hon alltid. Hon skrattar, hon ler. Hon viskar. "Försökte du springa ifrån mig? Det försökte du väl inte?" Hon böjer sig över mig. Hennes varma andetag susande i mina öron. Jag vänder bort huvudet, vågar inte möta hennes blick. "Du vet ju att jag alltid hinner ifatt dig, hur fort du än springer?" Hennes ord gör mig stum. Hon har så sant, så sant. Håller krampaktigt tag om snön i mina händer men som smälter gång på gång. Vill skrika, sparka henne och få henne att förstå. Orden piskar mig som rappar. "Finns du där för mig, så kommer jag alltid finnas där för dig. Jag är din bästa vän. Du älskar mig, jag vet att du vet att du älskar mig." Försöker slita mig ur hennes grepp, försöker stänga av. Men rösterna i huvudet skriker hur mycket jag än kämpar emot. Tar ett språng mot isen, ihopp om att den brister under mig. Men Ana hinner före. Tar ett fast tag om min arm, "Vissa faller hårt, det vet du. Du behöver mig. Jag vet att du inte lämnar mig. Jag lämnar inte dig, tål ditt samvete att du sviker mig?"
Sätter händerna för öronen. Skriker. Skriker och faller.
Upplagd av kl. 4 kommentarer: Etiketter: Elin

Jag försöker skrika

Jag vill inte se det mer
jag vill inte minnas
men även om jag blundar

riktiga uggs

uggs sale women
ボットボール
uggバッグ
como limpar botas ugg
 
 
En yeni haberleri öğrenmek için E-Posta Listemize üye olun!
 
 

angelica1987.blogg.se

Pappa

I dag skulle du fyllt 44 år. Fan vad gammalt. Grattis!
2009-01-31 @ 18:06:43 Permalink Sorg och saknad Kommentarer (4) Trackbacks ()


Lördagsnöje

Nu ska jag äta frukost, läsa mina artiklar och sedan åka ner och förbränna lite (eller mycket) fett på gymmet. Efter den prestationen har jag tänkt att göra vårfynd på Kupolen. Jag behöver få in lite vardag i mitt liv och shopping är synonymt med min livsstil, tragiskt men sant.



Vad sysselsätter ni er med i dag?

2009-01-31 @ 09:36:50 Permalink Livet Kommentarer (4) Trackbacks ()


The curious case of Benjamin Button

Brad Pitt är alltid en fröjd för ögat. I filmen om Benjamin Buttons otroliga liv spelar han ett spädbarn som lämnas bort för att han ser ut som ett monster. Egentligen är han bara en mycket gammal man i ett litet barns kropp som för varje år blir yngre och yngre.

Det är en spännande historia men egentligen är det inte en speciell film. Det finns många filmer med berättarröster som följer en människas eller en familjs öde genom decennier. Kolla bara på Höstlegender, ytterligare en sentimental och välspelad film med Brad Pitt och Julia Ormond som även hon är med i Curious case of Benjamin Button. Men det är helt klart en gripande film fast den hade gärna fått vara kortare. Två timmar och 45 minuter långa filmer måste vara absolut fantastiska och tyvärr tycker jag inte att Benjamin Button är det. Jag ger den @@@ av @@@@@ möjliga.

En enda sak undrar jag bara, hur kan Benjamin födas gammal med reumatism och andra åldersrelaterade krämpor, hela tiden åldras yngre och till slut bli ett barn med demens? Jag menar, gammal till gammal? Borde det inte vara från gammal till ung? Såvitt jag vet är demens ingen barnsjukdom men vattkoppor och mässlingen är det.

Ja, jag vet. Jag borde inte analysera varje film in i minsta detalj. Det blir så tröttsamt i längden. Men visst har jag en poäng, eller?

2009-01-30 @ 22:48:56 Permalink Film, tv och litteratur Kommentarer (5) Trackbacks ()


Saknad Simon, 18 år

Det har snart gått tre veckor och jag kan ändå inte förstå. Jag vill inte förstå. Det måste bli som förut. Jag tycker inte om den nya verkligheten utan dig.

Det känns som hjärtat vrids och knölas ihop som en blöt disktrasa. Snälla, vrid ur mig.

Jag vill bara att vi ska vara en familj igen. 
En enda önskan, den enda jag någonsin kommer be om.


      
2009-01-29 @ 22:19:14 Permalink Sorg och saknad Kommentarer (18) Trackbacks ()


Tjejmiddag och bio

I dag blev jag bjuden på middag av ingen mindre än min bästa vän sedan barnsben, Johanna. Det var sallad, kyckling, couscous och någon god dressing hon lagat till. Mycket delikat. I morgon ska vi på bio och se Brad Pitt gå från oldie till hunk. Jag talar förstås om Benjamin Buttons otroliga liv. Jag har en känsla av att jag behöver många näsdukar. Säga vad man vill om Brad Pitt men han har både yta och talang. En suverän kombination. Påminner lite om mig själv faktiskt. (Jag hoppas ni uppfattar ironin).
2009-01-29 @ 22:04:06 Permalink Livet Kommentarer (4) Trackbacks ()


Paying the bills

Jag har blivit precis som mamma och betalar in räkningar två månader före förfallodag. Well, jag kommer i alla fall aldrig bli återbetalningsskyldig.

Jag tänker på alla stackare med skyhöga CSN-lån. Jag har aldrig behövt ta lån därför att jag haft sparade pengar att ta av. Men det är inte alla ungdomar som har det. Jag tycker därför att alla borde få ett startkapital på 50.000 kronor efter de tagit studenten. Det om något vore väl bra?

2009-01-29 @ 21:47:42 Permalink Livet Kommentarer (3) Trackbacks ()


Peace and love, skärp er!

Ända sedan jag sprang omkring på Peace and love-festivalen som en liten fjortis med piercing i läppen (fejk, för mamma tillät mig inte göra en riktig) och tuppkam har jag sett framemot Borlänges finaste musikupplevelse och Sveriges snabbast växande festival varje sommar. Men nu har Peace and love förlorat sin glans. Det har blivit alldeles för mycket mainstream. Jag menar, Håkan Hellström igen? Okej, han gör sin enda spelning i Borlänge men ändå, vad hände med alla debutanter?

Jag röstar fortfarande för att MGMT kommer hit. Det om något vore grymt! Så alla som vill att MGMT kommer, snälla gå in och önska på http://www.peaceandlove.nu/festival/
2009-01-29 @ 11:35:11 Permalink Musik och nöje Kommentarer (8) Trackbacks ()


I´ve got to take it on the otherside

Ibland undrar jag om jag njuter av att plåga mig själv. Jag gick upp på ditt rum, luktade på parfymen du använde senast och genast började tårar rulla nerför kinderna. Jag saknar dig hela tiden. För varje dag blir livet utan dig mer verkligt, du är borta och kommer inte tillbaka. Vad jag önskar att det inte vore så.

Jag hoppas det är okej att jag lånade din Red hot chili peppers-skiva? Jag såg att du lånat en av mina filmer utan att fråga, din lilla skitunge. Om du kommer tillbaka så lovar jag att du får låna alla mina filmer utan att behöva lämna tillbaka dom.



Red hot chili peppers- Otherside

I heard your voice through a photograph
I thought it up it brought up the past
Once you know you can never go back
I´ve got to take it on the otherside


Centuries are what it meant to me
A cemetery where I marry the sea
Stranger things could never change my mind
I´ve got to take it on the otherside
Take it on the otherside
Take it on
Take it on
2009-01-28 @ 16:02:45 Permalink Sorg och saknad Kommentarer (2) Trackbacks ()


Kaninmat



Man skulle kunna tro att det är min kanins matlåda men det är faktiskt min lunch i dag. Sallad, rödlök, tomat, avokado, ost och kyckling. I like it. ♥ I kväll ska jag träna utan att gråta till töntiga låtar. Får se om jag lyckas.
2009-01-28 @ 13:25:36 Permalink Motion och hälsa Kommentarer (6) Trackbacks ()


En bra start på dagen

Nu går jag på diet. Bara kolhydrater till frulle, resten av dagen är det protein och fett. Jag tänker inte väga över 60 kilo igen, no way! Jag har också slutat äta godis och ostbågar (snyft) men jag får äta popcorn på helgen. Alltid något.

2009-01-28 @ 10:33:48 Permalink Motion och hälsa Kommentarer (4) Trackbacks ()


YES!

Jag är världens bästa dotter. För vet ni vad? Jag lyckades få tag på två till Springsteen-biljetter till extrakonserten söndagen den 7 juni! Så nu ska jag, mamma och Niklas vråla halsarna av oss till Badlands!

Alltså, hur kan jag ha en sådan tur? Måste vara Simon i himlen som har ett finger med i spelet. Tack brorsan, jag älskar dig och hoppas att du är med oss på konserten. ♥
2009-01-27 @ 16:01:59 Permalink Musik och nöje Kommentarer (10) Trackbacks ()


Leva här och nu

Tror aldrig jag mått så dåligt i hela mitt liv. Det är så jäkla orättvist, jag är bara 21 år och har sett och upplevt mer tragedier än de flesta gör under en livstid.  Inte så att jag önskar att andra ska få uppleva det jag gjort men tragedier borde spridas ut mer och inte bara drabba en och samma familj.

Jag kan också bli så uppretad på hur människor kan deppa över att en kärlek tagit slut. Det kryllar ju av miljontals killar och tjejer! Men det finns bara ett exemplar av min lillebror. Jag har såklart också gråtit krokodiltårar över olycklig kärlek men det är ändå I N G E N T I N G i jämförelse med att förlora halva sin familj. För blod är tjockare än vatten.

Det märks också vilka som är ens riktiga vänner nu. Vänner som ringer titt som tätt och frågar hur jag mår, om jag vill hitta på något, om jag vill prata om det som hänt eller bara prata om något annat. I går var jag och Filippa och tränade tillsammans. Det var jobbigt för jag såg unga killar som har likadant hår som Simon, som är lika långa som han, som har likadana piercingar, som har tatuerade armar, som har likadana leenden som Simon. Men jag klarade mig igenom ett gympass och ett baspass plus en långpromenad med mamma, Niklas och Fia när jag kom hem. Det var skönt att röra på sig men all musik som strömmar ur högtalarna blir så jäkla sentimental. Jag började nästan gråta när jag hörde Magnus Carlsson sjunga "I will live forever, If you always keep me in your mind and it doesn't matter how far I am". Då kan ni kanske förstå hur djupt deprimerad jag är. Det är under all kritik att gråta till en sådan urkass låt.
2009-01-27 @ 11:45:16 Permalink Sorg och saknad Kommentarer (13) Trackbacks ()


The Boss is back

Ett litet lyckorus i allt det onda. Jag ska se Bruce Springsteen på Stockholms stadion i sommar. Jag lyckades knipa åt mig en ståplatsbiljett till extrakonserten på söndagen. Men jag behöver fler biljetter för jag vill inte gå ensam. Någon som har två eller flera biljetter över att sälja till mig?



Jag ska för första gången få se The Boss spela.



Ser ni? Det står biljettER.. jag behöver alltså fler!!

2009-01-26 @ 21:44:12 Permalink Musik och nöje Kommentarer (7) Trackbacks ()


Tystnaden förgör dig

Jag är så otroligt tacksam för allt stöd jag och min familj fått från släkt, vänner och grannar. Särskilt tacksam är jag över att bästa expojkvännen i världen fanns här redan kvällen det hände. Jag skulle knäckas på mitten om det inte vore för dig.

Sedan är jag mindre tacksam åt människor jag trodde var ens vänner som ännu inte hört av sig. Bäsna är en liten by där alla känner alla och rykten vandrar fort från mun till mun. Jag förstår att ni säkert känner er otillräckliga men jag tycker det är elakt att inte höra av sig överhuvudtaget. Ett futtigt sms om att ni i alla fall beklagar sorgen vore det minsta ni kunde göra men jag ska komma ihåg det nästa gång eran lillebror eller pappa dör. Nej, förresten, det ska jag inte för jag har någonting, hmm, vad kallas det nu igen..? Empati.
2009-01-26 @ 15:59:55 Permalink Sorg och saknad Kommentarer (6) Trackbacks ()


...

Jag vill inte dö men jag vill inte leva heller.
2009-01-26 @ 11:37:16 Permalink Sorg och saknad Kommentarer (2) Trackbacks ()


Pengar är inte allt

Jag fick en riktigt fin lön i fredags. Så fin att jag kan köpa en Chanel 2,55, betala hyran och ÄNDÅ ha pengar över till mat och kanske en krogrunda. Men jag är inte på shoppinghumör. Det enda jag skulle köpa den här månaden var ett par DC-skor till Simon och lägga resten på hyra och Tanzania. Nu blev det inte så.

2009-01-25 @ 21:32:15 Permalink Livet Kommentarer (0) Trackbacks ()


Allas barn är underbarn

Jag tycker att det är skittråkigt att lyssna på föräldrar som pratar om sina barns framsteg, att de slutat suga på napp eller att de precis lärt sig stava till sov istället för sovde. Det skiter väl jag i. Jag lyssnar inte ens på min egen mammas skryt om hur duktig hennes dotter är på att skriva. För alla föräldrar tycker såklart att deras egna ungar är tveklöst bäst. No big news there. Om jag själv får barn så hoppas jag att jag inte kommer överösa dom med beröm om att de är duktiga på att rita när de i själva verket ritat en huvudfoting. Och är tolv år gamla.

2009-01-25 @ 19:50:14 Permalink Livet Kommentarer (2) Trackbacks ()


Mitt förhållande till gula bågar

Många har sänt fina handskrivna brev, kort, blommor och skickat korgar med mat och bakverk till min familj under vår tragiska period. En något mer ovanlig gåva är ostbågar som jag fick på posten i fredags av Lill-Emma. Trots att vi inte är nära vänner så vet hon exakt vad som piggar upp mig. Och det är inte bara hon som vet om min förkärlek för gula ostkrokar. Jag fick även en ostbågspåse av min gamla högstadieklass. Ni är underbara hela högen och själv blir jag bara fetare och fetare. Nästa gång får ni gärna skicka med en PT. ♥

2009-01-25 @ 18:35:56 Permalink Livet Kommentarer (1) Trackbacks ()


There´s something about Mary

Jag tittade på den gamla 90-talsklassikern Den där Mary häromdagen och såg att ingen mindre än Stanford från SATC (Carries bögkompis) är med i början. Det är mycket förvirrande när man upptäcker någon som man är van att se i en särskild roll sedan spela någon helt annan. Ungefär som Pierce Brosnan i Mamma Mia. Jag ser ju bara James Bond framför mig hela tiden. Är det någon mer än jag som har samma problem?

2009-01-25 @ 18:31:53 Permalink Film, tv och litteratur Kommentarer (2) Trackbacks ()


Anekdoter

Vet ni vad jag kan bli riktigt irriterad på? När folk berättar långa ankedoter ur sina svennebananliv som inte ens är roliga. Om du måste berätta en historia från ditt miserabla liv, berätta det åtminstone FORT. Livet är för kort för att jag ska tvingas lyssna på människor som inte kan retorik.

Med det vill jag säga att om någon berättar en tråkig historia från när de var på pingiscup i 14-årsåldern och jag ser något disträ ut så beror det helt enkelt på att JAG INTE BRYR MIG.
2009-01-25 @ 10:59:19 Permalink Livet Kommentarer (6) Trackbacks ()


Syskonkärlek

De senaste två veckorna har min blogg fokuserats enbart på min bedårande lillebror som valde att lämna oss alldeles för tidigt. Men så var Simon, han levde fort och skulle alltid, alltid vara först med allt. Jag var helt säker på att han skulle gifta sig och skaffa barn före mig. Han är mer hemmatypen medan jag är den där som flackar och far. Något vi ändå har gemensamt är målmedvetenhet. Enda skillnaden är att jag alltid avslutar mina mål. Simon kunde bestämma sig en dag för att bli hockeyproffs och då tränade han hårt på isen och lärde sig alla NHL-spelares namn, ålder, vikt och längd utantill för att dagen efter bestämma sig för att bli rockstjärna. Då satt han i timmar och spelade bas eller slog på trummorna á la Tommy Lee på crack. För att tredje dagen satsa på att designa tevespel. Ja, så var Simon. En vilsen ängel utan mål eller kanske rentav för många olika mål. Vi uppmuntrade honom till allt han ville göra men han trivdes bäst i Bäsna och orkade inte riktigt med världen utanför hemmets trygga väggar vilket kan ha en stor orsak till hans sociala fobi som han led av.

Jag tänker skriva om Simon när jag själv känner för det. Men det här är min blogg, den handlar om mig och mitt liv, både allvarliga och ytliga saker. Om jag väljer att skriva om en teveserie eller något annat vardagligt så är det mitt val. Det behöver inte betyda att jag tänker mindre på Simon. Han finns ständigt i mina tankar. När jag sover finns han i mina drömmar. När jag är vaken finns han med också. Jag älskar min lillebror så otroligt mycket, vi hade oerhört starka syskonband även fast vi såklart tjafsade en del också. Men alla de djupa samtal som vi delat med varann, de värderar jag högt och det är också samtal som jag vill behålla för mig själv. Det är en sak mellan mig och Simon. Jag skulle aldrig förråda honom.

Jag vet hur tvärsäker jag var på att det var en lillebror som fanns i mammas mage. En lillasyster skulle jag absolut inte ha! Nej, en lillebror, annars fick det vara. När han sedan föddes var jag överlycklig. Men det var ingen Sebastian som kom ut, namnet som mamma ville att han skulle heta, nej, det var helt klart en Simon. Jag minns hur jag körde runt honom i min dockvagn när han var bebis. Jag minns när jag skyndade mig och åt upp mitt lördagsgodis för att sedan fråga Simon om jag fick smaka hans godis. Han svarade alltid ja. Min fina lillebror. Ingen kommer någonsin kunna fylla tomrummet du lämnat.

2009-01-24 @ 22:16:12 Permalink Sorg och saknad Kommentarer (6) Trackbacks ()


En känsla av overklighet

Jag har läst en liten bok som Hälso- och sjukvårdsnämnden framställt. Den heter "Vägar genom sorg". Precis som boken beskriver normala känslotillstånd, exakt så är det för mig!

Den första tiden efter dödsfallet har man mycket att stå i, man måste ringa runt och meddela alla att han är död och planera begravning men det är något man gör i en känsla av overklighet. Det känns som att jag går utanför mig själv och att någon annan styr mig. Hjärnan förstår att han är död men hjärtat begriper det inte. Inte ens nu, fast jag sett Simon ytterligare en gång, så kan jag få in meddelandet att han faktiskt är död och aldrig mer kommer tillbaka.

I boken står det att många kan säga att man "tar det så bra" eller att man "är så stark" fast det egentligen handlar om att man inte känner något alls därför att slaget drabbat så hårt. Exakt så är det för mig. Jag befinner mig i ett chocktillstånd där alla känslor är frusna, ingenting är verkligt.

Jag tror fortfarande att begravningen kommer bli det värsta jag hittills upplevt. Simons utvalda sånger, Simons utvalda blommor, vetskapen om att min 18-åriga lillebror ligger i kistan och inte någon gammal människa.

När jag skriver dessa rader, Simon i samma mening som begravning och kista så är det en känsla av overklighet. Jag skulle göra vadsomhelst för att få dig tillbaka. Är vi egoistiska? Ja, antagligen. Jag tror fortfarande inte att man kan tvinga en människa att leva om han själv inte vill. Men samtidigt.. min lillebrorsa som jag bråkat med så många gånger, som jag haft skräckfilms-maraton med, som jämt somnade på min axel när vi satt i baksätet på bilen, som alltid fuskade i Yatzy och Fia.. Vi hade ju så mycket kvar att uppleva tillsammans.

2009-01-22 @ 09:43:38 Permalink Sorg och saknad Kommentarer (14) Trackbacks ()


Jag ska fånga varje minut och ge dig

Jag känner mig otroligt bitter. Jag är avundsjuk på människor som blir dumpade, skär sig i fingret när de hackar lök eller går upp tre kilo under jul och nyår. Snacka om petitesser som snabbt kan åtgärdas.

Jag har träffat Simon för sista gången nu. Han hade sin Avenged Sevenfold t-shirt på sig, sina favoritjeans och låg i kistan med händerna knäppta ovanför det vita täcket. Det var Simon men ändå inte. Han har förändrats mycket sedan natten det hände. Men han såg väldigt fridfull ut. Ingen smärta, ingen ånger. Vi la alla ner en varsin röd ros, de största vi kunde hitta tillsammans med en badanka som vår granne köpt (Simon samlade på badankor), en snusdosa som Simons bästa vän köpt och Simons plånbok där han förvarade bilder på sin bästa vän, mig, mamma, sig själv och pappa. Han har också två fina teckningar med sig som två av mammas gamla dagbarn målat. De var liksom jag själv och säkert många andra, stora beundrare av Simon. En mycket snabbtänkt kille med hjärtat på rätta stället. Hur ska vi någonsin kunna fylla tomrummet efter dig? Jag saknar dig hela tiden. 




Seize the day- Avenged Sevenfold

Newborn life replacing all of us, changing this fable we live in
No longer needed here so where do we go?
Will you take a journey tonight, follow me past the walls of death?
But girl, what if there is no eternal life?
2009-01-21 @ 18:26:38 Permalink Sorg och saknad Kommentarer (11) Trackbacks ()


Inte så stark som alla tror

I mars, nästan på dagen en månad efter Simons planerade begravning, är det tänkt att jag ska åka till Afrika och volontärarbeta på ett barnhem. En resa jag sett framemot och längtat till men som det är just nu så tror jag inte att det är lämpligt att jag åker dit. Jag har därför avbokat flygresan och skjutit upp projektet i Tanzania till ett senare tillfälle. Både jag och min kontaktperson på Volontärresor har tagit ett gemensamt beslut och det känns faktiskt som en lättnad. Jag är inte så stark att jag klarar av att arbeta med barn som förlorat sina föräldrar i aids utan att tänka på min lillebror och hur min familj har det hemma. Men resan kommer bli av, jag har längtat efter Afrika hela mitt liv. Det blir bara senare än jag planerat. Fördelen är förstås att nu hinner jag samla ihop ännu mer pengar till de föräldralösa barnen.

2009-01-20 @ 13:05:04 Permalink Sorg och saknad Kommentarer (10) Trackbacks ()


Det är bara att bryta ihop och gå vidare

Jag är tillbaka på jobbet. Det går ganska bra. Jag bryter sällan ihop inför folk. Har någon slags mental opersonlig spärr som gör att allt det svåra och jobbiga håller sig kvar under ytan. Det märks att besökarna trillat ner i statistiksrutan, för andra är ju det som hänt bara en tragisk händelse i mängden. Men för oss är det bara början på den långa vägen tillbaka till det som kallas livet. Det lyckliga livet, det som jag kanske aldrig får uppleva men drömmen om det gör dagarna värda att andas, värda att levas.

Jag ska dö när jag är riktigt, riktigt gammal. Och då ska jag berätta för Simon vad han missat och han kommer bara rycka på axlarna och säga: "Äh, det var väl ingenting, nu ska du få höra vad jag varit med om, så kul har jag aldrig haft!". I timmar, dagar, år, evigheter så kommer jag lyssna på honom och skratta åt allt som han och pappa hittat på medan vi levde våra liv på jorden.

Det måste finnas en mening med livet, annars skulle vi aldrig ha fötts från första början. Jag har alltid trott att meningen med livet är att uppleva så mycket som möjligt och ha roligt under tiden. Var sak har sin tid och till döden, dit kommer vi alla en dag men jag själv har inte bråttom. Det är så mycket saker jag måste göra först. För oss kanske livet är en evighetslång transportsträcka men för Simon och pappa känns det nog bara som ett par dagar vi är ifrån varandra. För platsen dit döda färdas finns varken tid eller rum. Det är bara en evighetslång lycka som aldrig känns tröttsam.
2009-01-20 @ 11:50:33 Permalink Sorg och saknad Kommentarer (4) Trackbacks ()


Dina barn tillhör dig inte

Dina barn tillhör dig inte;
de är söner och döttrar av själva livets längtan.
De kommer genom dig, men inte ifrån dig,
och fastän de är hos dig tillhör de dig inte.
Du kan ge dem din kärlek men inte dina tankar,
ty de har egna tankar.
Du kan hysa deras kroppar men inte deras själar,
ty deras själar befinner sig i morgondagens land,
som du inte kan besöka, inte ens i dina drömmar.
Du kan sträva efter att likna dem
men försök inte
att göra dem lika dig själv.
Ty livet går inte tillbaka
och dröjer inte vid igår.


- Khalil Gibran, libanesisk poet

2009-01-19 @ 20:57:04 Permalink Sorg och saknad Kommentarer (2) Trackbacks ()


Jag tänker inte vara tyst

Livet är oerhört märkligt just nu. Man går omkring i en bubbla och tänker att ingen i hela världen kan känna den sorg som vi upplever just nu. Samtidigt så är ju självmord den vanligaste dödsorsaken bland personer mellan 15 och 44 år och jag känner flera personer som förlorat en förälder eller ett syskon på det sättet. Det sägs att tiden läker alla sår men varför blir det då så fula ärr?

Jag är så jäkla förbannad på vilket kallt samhälle vi lever i. Det satsas miljonbelopp på nollvisionen för att minska antalet dödsolyckor i trafiken trots att det är ett par hundra varje år som dör medan det dör i snitt 1500 människor i självmord varje år. Det är också den vanligaste dödsorsaken bland unga män.

Vad är det för skillnad på fysisk och psykisk sjukdom? Bara för att en människa har ont utanpå behöver det inte betyda att den människan har större smärta än en person som har ont inuti. Jag blir så förbannad på att det inte satsas mer pengar på att minska risken för självmord hos unga människor med psykiska problem. Var och varannan människa känner en person som tagit sitt eget liv. Det måste satsas mer resurser på att motverka självmord bland unga.

Jag är utbildad journalist och redan i ett tidigt stadie fick jag lära mig att självmord inte ska uppmärksammas i media. Det kan leda till att fler människor begår självmord och det anses både oetiskt och fel att skriva om självmord. Men varför? Jag tror inte att fler människor begår självmord bara för att media tar upp det. I så fall skulle fler människor mörda också eftersom det är något man skriver om hela tiden. Vad är det som är så jäkla tabu med självmord? Varför ska psykisk ohälsa och självmord tystas ner? Det man inte pratar om finns inte och det som inte finns behöver inte åtgärdas. Men vi kan inte frångå det faktum att det är fler människor som tar livet av sig än dör i trafiken varje år. Är det då riktigt att det satsas 70 miljoner kronor på att minska dödsolyckor och eftersträva en nollvision medan det satsas drygt två miljoner kronor på att förhindra självmord?

Jag är säker på att Simon inte ville dö egentligen utan att han bara tyckte att det gjorde för ont att leva. Om den där läkaren inte hade hånskrattat åt Simon när han skadade sig och åkte in på akuten och själv bad om hjälp, ja, då kanske han hade levt i dag. Jag tänker inte säga att det är ingens fel. För det är alltid någons fel. Och i det här fallet är det samhällets fel som inte lyssnar på signaler, som blundar för att självmorden ökar, som inte har resurser att kunna hjälpa människor med psykiska problem. Och att läkare utan någon som helst form av finkänslighet och moral får arbeta med ångestladdade och sjuka människor, ja, det är fan obegripligt. 

Det finns ett straff åt alla som väljer att blunda. Jag är inte en av dom.
2009-01-18 @ 15:24:47 Permalink Sorg och saknad Kommentarer (25) Trackbacks ()


Älska, glömma och förlåta

Ursäkta mitt senaste inlägg men jag blir väldigt illa berörd av människor med religiös övertygelse som försöker lindra vår sorg genom något jag inte tror på och skickar frankerade brev utan avsändare. Ni får gärna be för Simon men behåll det för er själva, okej? Ingen har monopol på sanningen, inte du och inte heller jag men jag nöjer mig åtminstone med den vetskapen. Men om ni nu mot all förmodan ska skicka brev med religiösa budskap, STÅ FÖR ATT DET ÄR DU SOM SÄNT DET ISTÄLLET FÖR ATT SKICKA ANONYMT.

2009-01-16 @ 22:36:38 Permalink Sorg och saknad Kommentarer (9) Trackbacks ()


Mitt i all sorg

Det finns inga ord som beskriver all den tacksamhet jag och min familj känner gentemot alla som stöttar oss. Men det finns också människor som är rentav obehagliga, personer jag önskar kunde hålla sig inomhus. Dit räknas religiösa människor och fanatiker som säkert menar väl men som jag önskar kunde ge fan i att pracka på oss sina jävla budord och böner. Jag må svära och säkert hamna i helvetet, men vet ni vad? Jag bryr mig inte. Jag tror inte på någon gud, det kommer jag aldrig göra. Jag tycker om att gå i kyrkor och jag tycker det är spännande med all historia som religionen fört med sig (blodbad, korståg, krig) men jag kommer aldrig tro på någon annan än mig själv. Det finns en himmel men har ni någonsin sett ett helvete? Nej, inte jag heller.
2009-01-16 @ 20:45:51 Permalink Sorg och saknad Kommentarer (8) Trackbacks ()


Funeral blues

Jag klarade mig igenom begravningen av gammelmorfar i dag med nöd och näppe. Jag försökte verkligen fokusera på att det var gammelmorfar som låg där i kistan och inte Simon men det var jäkligt svårt. Jag glömmer aldrig mammas ord när hon gick fram med darrande steg och la rosen på gammelmorfars kista.

"Ta hand om Simon åt mig".

Jag har aldrig klagat förut utan tagit livet med en klackspark men nu är jag jävligt arg över hur orättvist allting faktiskt är. Jag har förlorat halva min familj i självmord. Ändå känner jag mer sympati för Jimmy Bäckmans familj än för min egen. Det måste vara värre att leva i ovisshet över vad som kan ha hänt sin son och bror än för oss som ändå vet var Simon är.

2009-01-16 @ 20:42:01 Permalink Sorg och saknad Kommentarer (3) Trackbacks ()


Highway to hell

Simon ville först att den här låten skulle spelas på hans begravning men jag avrådde honom och han bestämde till slut en annan som ni alla får höra fredagen den 6 februari klockan 10.00 i Gagnefs kyrka. Men den här låten säger verkligen allt om Simons sjuka humor. Han var en stjärna. Nej, fel, han är en stjärna. Vår stjärna.




AC/DC- Highway to hell
2009-01-15 @ 22:24:52 Permalink Sorg och saknad Kommentarer (3) Trackbacks ()


♥ Omgiven av vackra människor ♥

Tusen tack till alla vänner, släktingar, grannar, skolkamrater, kollegor, lärare, bekanta, gamla kärlekar och bybor som hjälper oss igenom det här. Finare människor finns inte. Ända sedan det hände har det fullkomligen ramlat in människor som vill lindra sorgen med blommor, mat, bakverk och massor med kramar. Det värmer något oerhört att veta vilka fina människor som finns i ens omgivning och likaså alla fina meddelanden från människor på långt håll som visar sitt stöd och sin omtanke. Utan er skulle vi aldrig klara oss igenom det här och den långa, snåriga vägen som fortfarande väntar oss. Tack för att ni finns. ♥

   

2009-01-15 @ 21:57:08 Permalink Sorg och saknad Kommentarer (11) Trackbacks ()


Ett pussel av trasiga bitar

Simon har strategiskt valt ut personer i hans närhet som han älskat och lämnat pusselbitar under hela förra veckan fram till det hände.

Jag fick veta musiken Simon ville ha på sin begravning.
Mamma fick veta blommorna Simon ville ha på sin begravning.
Simons bästa kompis fick veta att Simon ville ha en jordbegravning
.

Men han var så lugn när han berättade det. Som om han bara sagt det i förbifarten i samband med gammelmorfars begravning som är i morgon. Ingen anade någonting den här gången. Simon var lycklig.

Han fick en bra uppväxt även fast vi alltid daltat med honom, minstingen i familjen. Men ingen kan styra över gener och tyvärr fick Simon för mycket gener från pappa. För mycket svarta tankar, för mycket smärta. Jag önskar att vi hade kunnat dela på dom generna. Jag önskar att Simon hade fått mer styrka och orkat kämpa vidare när allt är färgat i gråskala.

♥ Aldrig ska jag sluta älska dig. ♥




Backyard babies- Things to do before we die

How can I make it on time
There seems to be no reason no rhyme
Can you face another day
When you have nothing left to do or to say
2009-01-15 @ 10:47:59 Permalink Sorg och saknad Kommentarer (4) Trackbacks ()


Sleepless nights

Jag kan inte sova om nätterna. För när jag blundar ser jag bara Simon. Min fina Simon när han ligger och sover på sitt rum med halva kroppen utanför sängen, Simon när han skrattar åt mig när jag imiterar någon, Simon när han hånar mig när vi tittar på skräckfilm och jag sätter kudden framför ögonen, Simon när han retar mig för min långa beställning till Subway.

"Angelica, ska du verkligen köpa tre kakor också?"
"Ja, men det är ju tre för priset av två!"
"Men fy fan vad pinsamt, då får du följa med och betala, jag vägrar!"


Det känns fortfarande som att allt är på låtsas. Det är fortfarande bara en hemsk mardröm som vi snart vaknar upp ur. Kommer det någonsin bli en sommar efter det här? Kommer vi kunna skratta tillsammans? Njuta av dagen? Planera framåt? Hur kommer det bli när vi är en mindre vid bordet?

Simon, vad händer med våran USA-tripp nu då? Vi som planerat att vi skulle åka direkt efter du tagit studenten. Det skulle bli min studentpresent till dig. Måste jag åka ensam nu? Snart fyller du år också. Jag skulle köpa DC-skor åt dig, med dödskallar. Vi hade så mycket kvar att uppleva, Simon. Du hade så många planer. Men jag vet att du ville lära känna pappa och var ledsen över att alla hade minnen av  honom men inte du. Men plutten, du var bara två och ett halvt år när pappa dog. Jag hoppas att du får känna honom nu och att ni tar till vara på alla förlorade år.

Vi ses allihopa när tiden är inne. Då ska jag krama dig så hårt, så hårt att du till slut skjuter dig ifrån mig:
"Men syrran för fan...!"

2009-01-15 @ 10:15:12 Permalink Sorg och saknad Kommentarer (4) Trackbacks ()


Han lyser klarast på himlen

Jag och mamma var ute och gick med Texas nu i kväll.

"Angelica, titta vad stjärnklart det är".
"Ja, kolla där är ju karlavagnen"


Precis då fick vi se ett stjärnfall med flera vackra eldgnistor efter.

"Angelica, nu får vi önska oss något".
"Jag vet vad jag önskar".
"Jag med. Men det kommer aldrig gå i uppfyllelse".


Sedan brast vi båda i gråt och stod och kramade varandra mitt på vägen. Vi kommer aldrig få tillbaka Simon och den vetskapen gör så djävulskt ont.
2009-01-13 @ 23:01:50 Permalink Sorg och saknad Kommentarer (14) Trackbacks ()


Grabben med de grönskimrande ögonen

Simon, jag kan inte låta bli att skratta när jag tänker på att du sa för ett tag sedan att du skulle skaffa en blogg och önskade att du fick lika många läsare som jag har. Men gubben, jag ska berätta för dig att så många läsare som jag har nu har jag aldrig haft. Och det är alla dina läsare. Alla människor som älskar dig, bryr sig om dig och alltid kommer minnas dig med värme. Du är och har alltid varit otroligt populär.

Särskilt roligt är att läsa alla fina minnen ni har av honom. Jag blir full i skratt när var och varenda tjej skriver att de varit kära i min lillebrorsa. Men det är ju inte så konstigt, för han var vansinnigt snygg och vem kan egentligen motstå hans vackra gröna ögon med de långa, mörka ögonfransarna? 

Jag minns tydligt när Simon gick i mellanstadiet och det dök upp fem tjejer på gården. Alla var skitförbannade för Simon hade sagt ja till var och en när de frågat chans på honom och nu tvingade de honom att bara välja en. Då sa Simon:

"Äh, då vill jag inte vara ihop med någon av er".

Det var min lillebror, det. En riktig spjuver som var omtyckt av alla. Jag saknar dig mer och mer för varje sekund som går.

2009-01-13 @ 11:01:14 Permalink Sorg och saknad Kommentarer (23) Trackbacks ()


Levande mardröm

Dagarna går in i varandra. Är det tre dagar eller två dagar vi sågs sista gången? Var det rentav i går? Människor som kommer och går, med plågade blickar, ord som inte går att beskriva och känslor som ligger djupt under bröstkorgen som en ihoptryckt pappersboll, i väntan på att brista ut i okontrollerad gråt, skrik, smärta. Det gör så ont, Simon. Så fruktansvärt ont. Det enda som är fint i vår levande mardröm är att veta att du inte har ont längre.

♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥
There's nothing here for me on this barren road
There's no one here while the city sleeps
And all the shops are closed
Can't help but think of the times I've had with you
Pictures and some memories will have to help me through, oh yeah

2009-01-12 @ 22:03:04 Permalink Sorg och saknad Kommentarer (2) Trackbacks ()


Finns det ett lyckligt slut för oss?

Jag förlorade pappa när jag var fem år gammal. Det tog 15 år innan jag kom över det. Ständigt har jag levt med dödsångest och först nu det senaste året har jag lyckats se på döden som en naturlig gång, något ljust och fint.

Men nu är min lillebror borta. Alldeles för tidigt. Han hann inte ens fylla 19 år. Jag vill inte att någon ska spekulera över vad som hänt Simon. Jag tänker vara ärlig och eftersom jag aldrig har kunnat tala om känslor så får bloggen vara mitt sätt att gå vidare om det nu ens är möjligt. Det känns som att det vilar en förbannelse över oss. Varför ska just min familj drabbas hela jävla tiden? Varför ska ens någon behöva gå igenom det vi går igenom just nu? Jag är så jävla arg att alla andras liv bara trampar vidare i gamla hjulspår med banala problem som bikiniångest, kärleksproblem och träningsnoja medan våra liv har förändrats för alltid. Samtidigt skulle jag inte önska min värsta fiende all den smärta och sorg som jag känner inom mig. Att psykisk smärta kan göra så fysiskt ont... jag förstår inte.

Simon har alltid varit en vilsen själ som fram till för ett år sedan varit väldigt inåtvänd. Jag har aldrig skrivit i bloggen om allt vi gått igenom med Simon. Det var för privat och inget jag ville berätta för andra. Men det var år 2006 som Simon för första gången försökte ta sitt liv. Han misslyckades och fick professionell hjälp. När Simon fyllde 18 år var det hans eget val att fortsätta gå i terapi eller inte. Och han ville inte. Han kände sig stark, sa han.



Men Simon var bra på att dölja saker. Han ville inte visa känslor eller gråta. Han visade ilska istället. Men efter den där julinatten 2006 då han försvann och det blev ett enormt polispådrag så gick han i terapi under en lång tid och sakta men säkert verkade det som att han blev bättre. Han blev mer social, glad och riktigt lyste upp när han berättade om alla sina planer, hur han efter studenten skulle åka med kompisar till New York och kolla på NHL. 

Min lillebror bar på så mycket saker inom sig. Saker han inte kunde eller ville förmedla i ord till någon annan. För ingen kunde förstå hur han mådde eller hur han kände. Även fast Simon tidigare lidit av depressioner och haft självmordstankar så kommer det ändå som en chock att han faktiskt tog steget. Jag kommer aldrig få bort bilden av honom när han låg på garagegolvet, fortfarande varm med halvöppna ögon och märken runt halsen. Det värsta av allt är att det var mamma som hittade honom hängd i garaget. Hon försökte lyfta upp honom men det gick inte så hon sprang in och hämtade en kniv och skar ner honom. Men det var redan försent. Han var redan död.

I går natt var jag ut till garaget och tittade på hans Ford Puma framför platsen han dog på. Det kändes inte otäckt. Och hade Simon haft panik och ångest hade det synts i hans ögon efteråt. Men han ångrade sig inte. Han hade länge, länge planerat det här. Jag är inte arg på honom. Jag vet att han verkligen försökte leva. Min fina brorsa.

Ni får dra hur mycket paralleller som helst mellan våran pappa och Simon. De valde samma utväg, samma metod. Men Simon var inte pappa. Han var Simon. Det var jag som bestämde att han skulle heta Simon. Han och pappa var väldigt lika varandra, både genetiskt och till utseendet. Men han var Simon. Min lillebror. Mammas son. Niklas styvson. Andreas styvbror.

Det känns så jävla fel att sitta och planera min lillebrors begravning. Han var yngre än mig. Vi skulle alla gå bort före honom. Det hade varit det enda rätta. Men nu blev det inte så. Vi ska till begravningsbyrån i morgon men vi har redan bestämt att begravningen ska vara öppen för allmänheten så att alla Simons vänner får en chans att ta avsked.
2009-01-12 @ 18:01:30 Permalink Sorg och saknad Kommentarer (34) Trackbacks ()


R.I.P Simon

Simons vänner har startat en minnessida till honom på Facebook. Den heter R.I.P Simon men man måste bläddra några sidor tills man kommer till rätt grupp.

Jag vill att så många som möjligt blir medlemmar så att Simon verkligen får veta hur älskad och saknad han är. ♥





2 februari 1990 - 9 januari 2009


2009-01-12 @ 02:19:21 Permalink Sorg och saknad Kommentarer (4) Trackbacks ()


Ett stort tack

Jag och min familj vill rikta ett stort tack till alla som stöttar oss i den här tragedin. Era ord betyder så mycket. Jag blir alldeles rörd av era fina minnen ni har av Simon. Ni får jättegärna fortsätta skriva om saker som ni upplevt tillsammans med honom, alla bus och upptåg. ♥

Ett stort tack också från hela min familj till alla ni som kommer förbi hem till oss i Bäsna. Jag förstår att många har svårt att säga någonting alls men det räcker faktiskt utmärkt med en kram och att veta att ni finns här med oss och hjälper oss igenom det här svåra och långa sorgearbetet som vi har framför oss. Tack också för alla vackra blommor ni sänt till oss. ♥

Kan inte vi alla lova varandra en sak? Gå och krama om din vän, din mamma, din pappa, din bror, din syster, din släkting eller någon annan du älskar och berätta hur mycket den personen betyder för dig. Det ska inte behövas en tragedi för att människor ska ta vara på varandra och visa kärlek, uppskattning och omtanke. Jag vet att livet kan förändras på en sekund. ♥
2009-01-11 @ 22:58:35 Permalink Sorg och saknad Kommentarer (10) Trackbacks ()


Lillebror

Jag vaknade till i natt och tänkte att det bara var en dålig dröm allting. Du sitter säkert uppe på ditt rum och spelar tevespel och väntar på att en NHL-match ska börja. Allt är precis som vanligt och snart kommer du nersläntrande för trappen och undrar "får vi någon jävla mat i det här huset?". 

Jag tror inte på att du är borta. Jag såg ju att du var upprörd över något och tänkte att du kanske bråkat med flickvännen som så många gånger förr. Därför väntade jag aldrig på något svar när jag frågade om du var ledig i morgon och om vi kunde hitta på något. Jag vet ju att det inte är någon idé att prata med dig när du är så där arg, du blir ju alldeles blockerad. Men fan vad jag önskar att jag bara hade kunnat gett dig en kram där och då. Försökt fått dig på andra tankar. Visat hur mycket du betyder för mig. Hur mycket du betyder för oss alla. Efter 2006 och den där fruktansvärda julinatten då du försvann och vi befarade det värsta så blev jag så arg på dig hur du kunde utsätta oss för något sådant när alla visste att pappa tagit livet av sig när vi var små. Samtidigt var jag så lycklig över att du var oskadd även fast en lång resa genom krissamtal, terapi och professionell hjälp började. Men du har aldrig varit en person som öppnar sig inför andra, det skulle inte vara något "jävla Dr. Phil-snack", du pallade inte med att någon ömkade för dig. Men Simon, om du bara kunnat öppna ditt innersta rum så att vi kunnat tagit hand om allt det svåra och jobbiga åt dig. Jag har så fruktansvärt dåligt samvete att jag inte kramade om dig när du var så där upprörd. Mamma har dåligt samvete för att hon inte kom till garaget tidigare trots att det inte fanns något hon eller någon annan kunde göra. Du hade redan bestämt dig. Ju mer jag tänker på det desto fler grejer kommer upp. När gammelmorfar avled i söndags så har vi pratat så mycket om döden och begravningar under veckan. Nu i efterhand förstår jag att du kanske hade planerat det här långt före. Jag minns ju hur du, jag och mamma satt och valde ut en kistbukett till gammelmorfar och att du pekade ut en bukett som du ville ha på din begravning. Ingen reflekterade över det då eftersom det kändes så naturligt att prata om det med tanke på omständigheterna. Nu när också din bästa vän kommit hem till oss och berättat att du sagt tidigare i veckan att du ville ha en jordbegravning gör det ännu mer verkligt. Du hade redan planer på att avsluta ditt liv. Jag vet inte vad som hade hänt om vi hade hunnit stoppa dig i tid för då hade du säkert försökt igen, en annan gång. Men det går ändå inte att låta bli att tänka "Om..".

Simon, det är så många människor som älskar dig. Jag älskar dig mer än jag kan beskriva i ord. Jag minns hur jag tvingade dig att leka med mina Barbie när vi var yngre men du ville bara vara med på det villkoret att du fick ha dina Action man och den snyggaste Barbieflickan, hon som var plattbröstad och hade blont hår. Hon som vi döpte till Andrea.

Jag vill att du ska veta, Simon, precis som jag sa till dig efter att vi hittat dig, att jag är inte arg på dig. Jag önskar att du hade kämpat mer men man kan inte leva sitt liv bara för att glädja andra. Man måste också själv vilja leva. Jag är otroligt tacksam för alla år jag fick vara din syster och jag vill att du ska veta att jag fortfarande är din storasyster. Du är min fina lillebror, det kommer du alltid vara. Du får hälsa pappa från mig. Vi ses sen, Simon. ♥